Många gånger var det kvinnor och unga flickor som levde och arbetade på fäboden. De ljusa sommarnätterna var korta men arbetsdagarna desto längre. Ute i storskogen var det långt till bygemenskapen och korna var ofta deras enda sällskap. För att locka på sina djur, hålla rovdjuren på avstånd och för att få kontakt med varandra blåste de i kohorn eller näverlur. Ett annat sätt att kommunicera med varandra på var att ”kula” – en sorts höga sångrop som hördes över berg och dal.