ÅLDERDOMLIGT OCH LEVANDE SAMSPEL MED NATUREN
Ibland nära hembyn, men ofta djupt inne i skogen, låg fäboden. Hit tog bönderna sina djur på bete under sommarmånaderna. Fälten närmast gårdarna i de tätbebyggda byarna behövdes till att odla på. Fäbodarna var en förutsättning för att den växande befolkningen skulle kunna livnära sig.
Ingen annanstans i Sverige har fäbodbruket varit så utbrett som i Dalarna.
I slutet av 1800-talet, när verksamheten var som störst, fanns här omkring tusen fäbodställen. Idag finns det cirka 80 fäbodar i bruk. Flera yngre jordbrukare ser det som sin uppgift att bevara fäbodkulturen. De för traditionen vidare genom att låta urgamla metoder och nytänkande mötas.
Många gånger var det kvinnor och unga flickor som levde och arbetade på fäboden. De ljusa sommarnätterna var korta men arbetsdagarna desto längre. Ute i storskogen var det långt till bygemenskapen och korna var ofta deras enda sällskap. För att locka på sina djur, hålla rovdjuren på avstånd och för att få kontakt med varandra blåste de i kohorn eller näverlur. Ett annat sätt att kommunicera med varandra på var att ”kula” – en sorts höga sångrop som hördes över berg och dal.