Det är en sådan där genomgrå novemberdag som lämpar sig för storstädning, långkok eller några timmar med familjen i badhuset. De grå molnen når ända ner till marken och det är svårt att avgöra om det regnar eller inte.

Idén till en helg i skogen kom på en 30-årsfest några månader tidigare. Knappt 20 var inbjudna. 14 av dem hade olika ursäkter för att slippa. Nu är vi sex som lämnar blöjrumpor, Partystockholm, fläskfilé med bearnaise, Så mycket bättre och katten för en helg ute. 

Naturreservat med övernattningsstugor

Vi är i Gyllbergen. Ett naturreservat mellan Borlänge och Ludvika med fjälliknande natur och mil med leder åt olika håll. Här finns vindskydd, eldstäder och stugor att sova i för den som vill och inte har varm sovsäck. Vår plan är att gå till Dragbergsstugan, drygt fem kilometer från parkeringen vid Gyllfäboden.

Alla sex har olika vana av friluftsliv. Jag och Karin Wångmar är ganska hemma i tält och skog. Det är inte Emma Jahnke. Hon har aldrig gjort något sådant här förut. 

– När jag fick inbjudan tänkte jag först inte vara med. Det kändes läskigt, krångligt och jag hade inga grejer. Men sedan bestämde jag mig för att utmana mig själv. Nu känns det kul att göra något som jag inte brukar göra, säger hon.

Långsam myrvandring

Den första biten vandrar vi över hala spångar som täcker den blöta mossan. Det är uppför och gps:en visar att vi går våldsamt långsamt. Efter någon kilometer stannar vi för lunch vid ett vindskydd som ligger på mjuka bergshällar.

Vissa av oss ska sova i stuga. Andra har valt att sova i tält. Karin Wångmar tänker testa hängmatta mellan träd med vindskydd som tak.
– Jag har aldrig sovit i den förut. Jag hoppas att det går bra, annars går jag in, säger hon.

Vi käkar upp lunchen och fortsätter.
– Det är härligt med den höga luften. Jag blir inspirerad och motiverad att lämna vardagen lite oftare, säger Lina Åkerblom.

Annan upplevelse på hösten

Naturen är omväxlande. Från skog med mängder av trattkantareller till små tjärnar, stenstigar och röda myrar. Den vita regnluften gör att horisonten suddas ut. I fjärran smälter allt ihop till vitt. 

Vi passerar Saras sjö, en plats där en ung kvinna enligt sägnen ska ha dränkt sig. Hon blev gravid under fel omständigheter, står det på en skylt.

De flesta av oss har bara varit i Gyllbergen på vintern. Här har vi åkt längdskidor under soliga marsdagar och trängts med familjer, chokladtermosar och korvos. Hösten är något helt annat. Det är stilla, vackert och nästan lite spöklikt. Sjön breder ut sig bakom knotiga barrfattiga tallar och rött gräs. Träden på sidorna speglar sig i det gråsvarta vattnet.

Måste längre bort 

Vi fortsätter på spångar längs sjön och kommer fram till vårt mål, Dragbergsstugan. Men det känns helt fel med den röda lilla stugbyn, torrdasset och kassen med knöliga ölburkar som hänger på en spik på en vägg. Vildmarken finns inte här. Vi måste gå vidare.

I stället väljer vi att gå till Bergslagsstugan som ligger 1,5 kilometer bort. Lika långt som till Konsum hemifrån, men på betydligt jobbigare väg. Vi börjar med några hundra meter tjock, blöt mossa följt av branta stigningar och ishala spångar över de rostfärgade myrarna. En bit får man välja om man vill klättra längs en bergvägg eller klafsa myr. 

– Jag följer min inre kompass, säger Karin Wångmar självsäkert när vi börjar tro att hon har lett oss fel.

Min egen inre kompass säger något helt annat och jag börjar förbanna att alla leder är märkta med röda kryss och rödmålade träd och tro att vi har hamnat mitt i ett skidspår på väg till Borlänge.

Kängorna som höll emot så bra de första gångerna jag tyngde ner spångarna för lågt har blivit jämnmörka och riktigt blöta. Det är inte kallt, men jag får en känsla av att ha tappat kontrollen. Vill intensivt ha en karta och kompass, även om jag inte riktigt vet hur man hanterar sådana.

– Tadaa, säger Karin Wångmar som går först.

Vi är framme.

Tvårumsstuga med kaminer

På lätta fötter skuttar vi de sista metrarna igenom den blöta mossan till den gamla stugan som har stått här sedan andra världskriget. Det är rått och kallt därinne men vi är överväldigade. En tvårumsstuga med öppen spis och två kaminer, en full vedbod och en källa med dricksvatten 200 meter bort.

Runt omkring finns bara skog.

–Det var inte alls så kallt som jag hade föreställt mig. Man blev varm av att gå fast det var blött, säger Kristina Eriksson.

Tänder eldar

Vi tänder en massa brasor och sätter upp tältet precis innan det blir mörkt vid fyra på eftermiddagen. Karin Wångmar får hjälp av Lina Åkerblom att spänna upp sin hängmatta och sitt regnskydd ovanför.

– Jag undrar om jag kommer i den i kväll. Om jag ramlar ur är det kört eftersom det nästan är myr under. Då blir sovsäcken pissblöt, säger Karin Wångmar.

Kvällen går. Vi grillar korv, delar med oss av våra liv, dricker vin och äter choklad. Vid 21 har det varit mörkt så länge att vår mentala klocka står på 01, minst. Vi borstar tänder och lägger oss. I tält, stuga och hängmatta.

Högläsning i tältet

I tältet ligger vi med pannlampa och läser högt ur Erlend Loes senaste bok Stilla dagar i Mixing parts jag, Karin Åkerman och Kristina Eriksson. Den norska författaren får oss att gapskratta. Sedan ligger jag vaken och lyssnar på inbillade ljud tills alla sover. Då somnar jag tills jag vaknar av att Karin Wångmar har fått nog av hängmattan och går in i stugan.

– Jag behövde byta position, men det var omöjligt, säger Karin Wångmar nästa morgon.

– Måste försöka få tag på en bättre hängmatta.

– Jag har sovit bättre än hemma. Det var inget barn som väckte mig, säger Emma Jahnke.

– Jag hade behövt en mössa, men det var inte så kallt som jag hade trott, säger Kristina Eriksson.

Vi värmer vatten på gaskök, dricker kaffe och käkar oss mätta. Kängorna har torkat av tidningspapper och brasan.

Snart hemma

Vid tio lämnar vi stugan och stannar efter någon timmes vandring för lunch. Då steker vi trattkantarellerna som vi har plockat på vägen och käkar dem med smörstekt korvbröd och stark korv. Lunchen toppas av pulverkaffe på källvatten. Sedan går vi de sista kilometrarna och sätter oss i bilen efter ett 26-timmarsäventyr.

– Jag tycker att det var bra att se att det går så bra att vara ute den här tiden på året. Jag upplevde det inte som november, säger Kristina Eriksson.

 – Och vi behöver inte åka flera timmar för att komma hem.