Gamnis Christer Olsson sitter på glasverandan utanför det energihus som han byggde i mitten av 1980-talet och berättar om sitt engagemang i naturen, miljön och klimatet.
– Det här är min religion. Naturen är min kyrka.

Intresset fick han i tolvårsåldern när familjens grisar blev sjuka och dog på grund av miljögifter.
– De hade byggt ett nytt buss- och bilgarage i närheten av våra grisar. Allt smutsvatten från företaget gick direkt ut i bäcken där grisarna drack.

Christer berättar att det var då han för första gången såg sambanden i naturen. Att allt vi gör påverkar livet för andra.
– Grisarna födde dödfödda ungar. Det var så hemskt och overkligt. Det där har följt med mig, säger han.

På samma sätt som de oskyldiga grisarna fick dö för människans industrier, får också människor i fattigare länder ta smällen när vi överkonsumerar och exploaterar deras naturresurser, tycker Gamnis Christer Olsson.
– Pengarna kommer aldrig tillbaka till de länder som vi har tömt på mineraler, olja och andra naturresurser. 

På 80-talet gick han och några andra miljöpionjärer ihop och byggde de första energihusen i Dalarna. Omöjligt, sa folk om idén, men det gick. Christer byggde själv huset och hittade på en mängd ovanliga lösningar för att hålla energianvändningen nere.

Det röda enplanshuset är 25 år gammalt i dag, och knappast ensamt längre. Det har halvmetertjocka väggar, en meter takisolering och enorma isolerande skivor som ligger runt huset och håller kvar jordens sommarvärme över vintern. Under huset finns ett luftrum. Den jordvärmda luften används för att värma huset. Christer har också en kamin som hjälper till.

10 000 kilowattimmar per år använder han och hustrun totalt, både till hushållsel, varmvatten och värme. De första åren i huset fick Christer betala extra skatt. Ett sådant energisnålt hus sågs som lyx. Så är det inte längre.
– Vi har byggt för framtiden. Energin kommer aldrig att bli billigare, säger han.

I många år jobbade Christer på SSAB i Borlänge. Det gjorde ont i honom att se hur mycket företaget släppte ut på Svavelgärdet. Därför gick han en dag in till sin chef och frågade vad företaget hade tänkt göra med alla kemikalier och livsfarliga sopor.

Några år senare blev han ansvarig för SSAB:s sortering av avfall. I flera år byggde han upp hanteringen av det farliga skräpet från företaget så att den belastade miljön så lite som möjligt.

Att värma om miljön och klimatet har blivit Christers livsuppgift. Han cyklar så gott han kan, odlar mycket i sin trädgård, har en matkällare, använder kläder tills de går sönder, försöker att inte gå på reklamens budskap om saker som vi tror oss behöva, komposterar, sopsorterar och tänker på att inte släppa ut husets värme på vintern. Han handlar inte saker med onödiga förpackningar, köper Kravmat och undviker hushållskemikalier.

Men för att vilja och kunna förändra krävs kunskap.
– Man borde lära sig sådant här i skolan. Lära sig sambanden i naturen. Annars förstår man inte varför man ska sopsortera eller låta bli bilen. Föräldrar måste skaffa sig kunskapen, vara föredömen och prata med sina barn om miljön.

– Det här är ett sätt att leva. Jag lever som jag lär. Det är inget konstigt med det. För mig är det konstigare att inte bry sig om.