– Om man hade receptet på hur man gör, säger Jan Norén och funderar.

Kerstin Bengtsson Norén fyller snabbt i.
– Det har alltid funnits mycket musik i familjen. Vi har spelat skivor. Det var alltid någon som satt vid pianot och alla barnen sjöng jämt, säger hon.
– Och jag älskade Beatles. Jag var Beatlesnörd, faktiskt. Jag hade kunnat svara rätt på 10 000-kronorsfrågan. Gustaf blev också Beatlesfantast.

Jan fortsätter.
– Han slukade dem och de två yngre bröderna tog efter.

Kerstin och Jan pratar otvunget och analyserande om hur det kom sig att tre av de fyra barnen blev några av 2000-talets största svenska musikstjärnor med sina band Mando Diao och Sugarplum Fairy.

Stort musikintresse

Alla barnen var tidigt intresserade av musik, också den yngsta och minst kända systern Norén. Josefine.
– Gustaf hade en förskolelärare som var med i Borlänge musikteater. Hon tog med Gustaf dit och sedan följde de andra syskonen med, berättar Kerstin.

Trumpet. Fiol. Valthorn. Kontrabas. Gitarr. Synt. Alla syskonen Norén har spelat massor av instrument. De har gjort egen musik sedan de var 8-9 år.
– De har alltid skrivit egen musik. Alla utom Josefine. Och alla i familjen kan ta stämmor utom jag, säger Kerstin.

Tidiga rockstjärnedrömmar

– Jag hittade en röd pärm för inte så länge sedan med texter som Kalle och Viktor hade skrivit. Det var sida upp och sida ner med nonsensord. Säkert 20 låtar som var skrivna på låtsasengelska, säger Jan.

När Gustaf som 11-åring skrev i en skoluppsats att han ville bli rockstjärna eller hockeyproffs trodde föräldrarna att det mest var en dröm.
– Han hade skrivit ett detaljerat tacktal i uppsatsen som han skulle hålla när han var känd och förklarade att han redan hade låtar som han skulle ge ut, berättar Jan.

Yngste sonen Viktor berättade också tidigt att han skulle bli musiker eller fotbollsproffs när han blev stor.
De blev varken hockey- eller fotbollsproffs, någon av dem.

Gillar att skriva

Men musiken är inte hela förklaringen till att bröderna Norén valde sin väg. Alla tre har också något att berätta. Vill berätta.

– Skrivlust har de haft allihopa. Det har de efter dig, säger Jan och tittar på Kerstin.
– Ja, jag har alltid varit debattlysten och älskar att skriva. Jag skriver mycket insändare, svarar hon.
– De är otroligt verbala allihopa. Jag minns när vi satt i Folkvagnsbussen och alla pratade. Man blev helt matt och tänkte ”vad ska detta bli”, säger Jan och skrattar.

Men det finns också något mer, som ingen av dem kan förklara. Det självklara sättet som Gustaf sedan han var liten tar sig an världen på.
– Han har ett självförtroende, Gustaf. Han har alltid vågat gå sina egna vägar, säger Jan.

– Han hade Beatlesinspirerade kläder och lugg fast det var helt ute men lyckades ändå vara populär. Han var den enda killen som gick med i kören i fyran och han fick alla andra med sig. Han har ledaregenskaper som inte kommer från oss, säger Kerstin.

– Nej, vi var blyga, svarar Jan.

Att bröderna skulle gå i storebrorsans fotspår var självklart, tror föräldrarna.
– Det blev nog ett kan han så kan vi-tänk för dem, säger Kerstin.

"Björn var Som en fjärde bror"

Alla fyra barnen gick musikklass på Forssaklackskolan i Borlänge på högstadiet. När Gustaf gick i gymnasiet träffade han Björn Dixgård för första gången.
– Det var som att hitta en bror till, berättar Kerstin.

De två var jätteolika men tillsammans gjorde de musik. Lyssnade på varandras idéer och fick små spelningar.
– De behöver varandra och jag tror att de har blivit allt mer säkra på det. Gustaf är den där som säger en massa saker så det blir rubriker i tidningarna och Björn är mer lugn och kommer med briljanta musikidéer, säger Kerstin.

– Jag minns när de skulle på Ljusdals demofestival. Det kanske var 2001. De var så förväntansfulla och stolta över att få åka dit. Alla skivbolagen skulle vara på plats, berättar Jan.
– Sahara Hotnights hade sagt att de var bra, det var de jättestolta över, och Hellacopters var huvudband.

Sugarplum slog igenom snabbt

Sedan gick småbrorsorna plötsligt om. Deras band Sugarplum Fairy fick fina recensioner av lokalpressen. Några personer på rätt stolar fick höra talas om dem och en stund senare hade 13- och 15-åriga Carl och Viktor skivkontrakt.
– De lekte rockstjärnor och blev det. För dem var det inget konstigt, säger Kerstin.

När brittiska indierockbandet The Libertines lämnade återbud på festivalen Accelerator i Stockholm plockade man in nykomlingarna Sugarplum Fairy på bästa speltid.
– Det var en slump. De hade rätt kontakter, säger Jan.

Gustaf hade tänkt bli lärare och sökt till Stockholms universitet. Men När också Mando Diao fick skivkontrakt tackade han nej.
– Sedan gick det jättesnabbt för Mando, berättar Kerstin.

Har ni varit oroliga för dem?
– Ja så klart. Det är ju ett tufft liv. Ett tag turnerade de 200 dagar om året. Man är ju orolig över att de festar för mycket. Men Josefine lugnar mig och säger att studenter dricker mer.  Och nu lever de andra liv. Gustaf har tre barn och gör bara kortare turnéer.

Vad hade era barn gjort om de inte hade blivit musiker?
– Viktor ville bli journalist. Gustaf hade nog blivit lärare . Carl hade kanske också blivit lärare, eller psykolog kanske, säger Kerstin.
– Gustaf hade kunnat bli politiker också. Han har åsikter och kan inte hålla tyst, säger Jan.
– Om han hade hittat något parti som passade honom. Annars hade han nog fått bilda ett eget, svarar Kerstin.